Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 534 ―

denna avlägsna tanke uti den där gamla olycksaliga känslan av att jag hade förlorat någonting eller saknade någonting, som jag aldrig kunde ernå. Men denna tanke trädde in i min själ såsom en ny förebråelse och en ny ånger, då jag stod så sorgsen och ensam 1 världen.

Om jag under denna tid hade varit mycket tillsammans med henne, skulle jag i min förtvivlans svaghet ha röjt vad jag kände. Det var detta jag dunkelt fruktade, då jag först kände mig manad att dröja med min hemresa. Jag kunde icke ha uthärdat att förlora det ringaste av hennes systerliga ömhet, och likväl skulle jag genom ett sådant yppande av mina känslor ha pålagt oss båda ett hittills okänt tvång.

Jag kunde icke glömma att den känsla, varmed hon betraktade mig, hade sin grund i mitt eget fria val och att jag, om hon någonsin hade älskat mig med en annan kärlek — och stundom förekom det mig som om det hade varit en tid, då hon möjligen hade gjort det — hade kastat bort den. Den fanns icke längre nu, emedan jag, redan då vi båda icke voro annat än barn, hade vant mig vid att tänka på henne såsom på ett väsen som var långt borta från mina vilda fantasier. Jag hade ägnat ett annat föremål min lidelsefulla ömhet och icke gjort vad jag kanske kunde ha gjort, och Agnes var för mig vad jag och hennes eget ädla hjärta hade gjort henne till.

I början av denna förändring, som efter hand försiggick med mig, medan jag strävade att bättre förstå mig själv och bli en bättre människa, skådade jag genom någon obestämd prövningstid bort mot det ögonblick, då jag möjligen skulle kunna hoppas att draga ett streck över det förflutna och bli nog lycklig att få kalla henne min maka, men allteftersom tiden skred framåt, bleknade denna töckniga utsikt och försvann slutligen helt och hållet. Om hon någonsin hade älskat mig, borde jag ju hålla henne så mycket mera helig, då jag erinrade mig de förtroenden jag hade givit henne, hennes kännedom om mitt förvillade hjärta, den uppoffring hon hade måst göra för att bliva min syster och väninna, samt den seger hon hade vunnit. Om hon åter aldrig hade