― 541 ―
att täppa till med en planka, och föll med ett visst buller, och då jag åter kom på benen, var allt tyst.
Sedan jag varsamt hade trevat mig fram genom den övriga delen av vägen, klappade mitt hjärta högt, då jag fann att den yttre dörren, på vilken var målat: Mr Traddles, stod öppen. Jag knackade på. Ett häftigt knuffande och skuffande följde härpå, men ingenting vidare. Jag knackade därför ännu en gång.
En liten pojke med klipskt utseende, halvt betjänt och halvt skrivare, som var mycket andfådd, men som såg på mig som om han trotsade mig att lagligen kunna bevisa det, kom nu ut.
»Är mr Traddles hemma?»
»Ja, det är han, men han är upptagen.»
»Jag önskar få tala med honom.»
Sedan den klipske pojken ett ögonblick betraktat mig, beslöt han att släppa in mig, varför han öppnade dörren litet mera och släppte mig först in i ett litet skåp till förstuga och därefter in i en liten sal, där jag fann min gamle vän, som (ävenledes helt andtruten) satt vid ett bord, lutad över några papper.
»Nå, kors i Herrans namn, det är ju Copperfield?» utbrast Traddles, i det han såg upp, och därmed kastade han sig i mina armar, med vilka jag höll honom fast omsluten.
»Står allt väl till, min käre Traddles?»
»Ja, allt står väl till, käre Copperfield, och endast goda nyheter!»
Vi gräto båda av glädje.
»Min hederlige vän», sade Traddles och rufsade i sin rörelse upp sitt hår, vilket för övrigt var en fullkomligt överflödig operation, »käre Copperfield, min länge saknade och högst välkomne vän! Vad det gläder mig att se dig! Vad du har blivit brun! Vad jag känner mig glad! På heder och tro, om jag någonsin varit så glad, min bäste Copperfield, som i detta ögonblick!»
Jag hade lika svårt att uttrycka mina känslor, ja, till en början kunde jag knappast yttra ett ord.
