― 540 ―
ännu icke voro förbi — voro vältaliga i fråga om Traddles' djärvhet och hans ringa förhoppningar om utkomst på ännu ett tjugutal av år.
Jag hade icke sett någonting dylikt alltsedan jag reste, och det krossade helt och hållet mina förhoppningar rörande min vän. Överkyparen hade fått nog av mig. Han närmade sig icke vidare, utan ägnade sig åt en gammal herre i långa damasker, till vars mottagande ett kvartersmått gammalt portvin tycktes av egen drift komma upp ur källaren, ty han sade icke till därom. Den andra kyparen underrättade mig viskande om att denne gamle herre var en notarie, som hade dragit sig från affärerna, bodde där vid torget och hade en hel guldgruva, vilken han antogs komma att testamentera sin städerskas dotter, samt att ryktet sade, att han i ett skåp ägde en silverservis, som hade förlorat all glans, genom att den hade varit så länge instängd, ehuru ingen dödlig någonsin hade skådat mer än en sked och en gaffel uti hans bostad. Nu gav jag Traddles rent av förlorad och blev ense med mig själv om att det alls icke fanns något hopp för honom.
Men som jag icke desto mindre ivrigt längtade efter att få träffa min käre gamle kamrat, skyndade jag mig med min middag på ett sätt som för ingen del var ägnat att höja mig i överkyparens omdöme, och skyndade bakvägen ut. Nummer 2 var lätt funnet, och som en inskrift på dörrstolpen underrättade mig om att mr Traddles bebodde en lägenhet i översta våningen, gick jag upp för trappan. En skröplig gammal trappa fann jag den vara, och den upplystes svagt vid varje avsats av en liten tjockhuvad lampveke, som var på väg att somna in i den sista sömnen uti ett litet fängelse av smutsigt glas.
Medan jag stapplade upp för trappan, tyckte jag mig höra ett muntert ljud av skratt, men det var icke skratt från en advokat eller en advokatskrivare, utan från två eller tre ystra flickor. Men i det jag stannade för att lyssna, kom jag händelsevis att sätta foten i ett hål, som det hedervärda sällskapet i Grays Inn hade försummat
