FJÄRDE KAPITLET.
En större förlust.
Det föll sig icke svårt för mig att på Peggottys uppmaning besluta mig för att stanna där jag var till dess den stackars formannens jordiska kvarlevor hade gjort sin sista resa till Blunderstone. Peggotty hade nämligen för länge sedan för sina egna besparingar köpt ett litet stycke jord på vår gamla kyrkogård nära den plats där »hennes söta flicka», såsom hon alltid kallade min mor, låg begraven, och där skulle nu även hennes avlidne mans stoft vila.
Uti att hålla Peggotty sällskap och göra allt vad jag kunde för henne (i alla händelser ringa nog) visade jag mig, efter vad jag till min glädje tror, så tacksam som jag till och med nu skulle kunna önska mig ha varit, men jag fruktar, att jag kände en utomordentlig tillfredsställelse. av en personlig och yrkesmässig natur, över att få taga befattning med mr Barkis' testamente och förklara dess innehåll.
Jag kan göra anspråk på förtjänsten att ha föreslagit att man skulle leta efter testamentet i det där skrinet. Efter något sökande hittades det ganska riktigt där, i botten på en tornister, i vilken, utom något hö, hittades en gammal guldklocka med kedja och berlocker, vilken mr Barkis hade burit på sin bröllopsdag, men som aldrig hade blivit sedd varken förr eller sedan; en piprensare av silver i form av ett ben; en konstgjord citron, full av små koppar och fat, vilken jag anar att mr Barkis hade köpt åt mig i min barndom, utan att likväl sedan kunna skilja sig ifrån den; åttiosju och en halv guinéer, i guinéer och halvguinéer; tvåhundratio pund i fullkomligt rena och blanka banksedlar; diverse kvittenser på pen-
