― 552 ―
plägade sticka en ljum liten fiskfena en eller två tum framom höften och visa den största förlägenhet, om någon grep tag i den. Även nu stack han sin hand i byxfickan, så snart han kunde göra den fri, och tycktes känna sig lättad, då han hade bragt den i säkerhet.
»Å, bevare mig!» sade mr Chillip, i det han betraktade mig med huvudet på sned. »Så att ni således är mr Copperfield? Ja, jag tror nog att jag skulle ha känt igen er, om jag hade vågat taga mig den friheten att se litet närmare på er. Det är en stark likhet mellan er och er far, sir.»
»Jag har aldrig haft den lyckan att få se min far», sade jag.
»Mycket sant», sade mr Chillip i en tröstande ton, »och i alla händelser högst beklagligt! Nere i vår trakt, fortfor mr Chillip och skakade åter långsamt sitt lilla huvud, »äro vi inte okunniga om ert rykte. Det måste vara en stark spänning här, sir», tillade mr Chillip, i det han knackade sig på pannan med pekfingret. »Det måste vara en ansträngande verksamhet!»
»Var bor ni nu?» frågade jag och slog mig ned bredvid honom.
»Jag bor några få mil från Bury St. Edmunds, sir, svarade mr Chillip. »Då mrs Chillip enligt sin fars testamente ärvde en liten egendom där i trakten, slog jag mig ned där, och det ska säkert glädja er att höra att jag har god praktik och att det går mig väl. Min dotter är redan långa flickan nu, sir. Hennes mor släppte i förra veckan ned två veck på hennes klänning. Så går tiden, sir!»
Som den lille mannen förde sitt nu tomma glas till sina läppar, i det han yttrade denna reflexion, föreslog jag honom att låta fylla på det och tömma det nya glaset i mitt sällskap.
»Ja, sir», svarade han på sitt långsamma sätt, »detta är visserligen mera än jag är van vid, men jag kan inte förneka mig nöjet att få språka med er. Det förekommer mig som om det inte vore längre sedan än i går som jag hade den äran att bota er för mässlingen. Ni gick igenom den alldeles utmärkt, sir!»
