TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Agnes.
Då min tant och jag hade blivit ensamma, talade vi med varandra till långt in på natten. Alla brev från emigranterna hade varit glada och fulla av de bästa förhoppningar; mr Micawber hade till och med sänt hem åtskilliga småsummor såsom avbetalning på de där »pekuniära förpliktelserna», angående vilka han hade varit så noggrann att de skulle vara som mellan man och man. Janet, som åter hade trätt in i min tants tjänst, sedan hon kommit tillbaka till Dover, hade satt kronan på sin avsägelse av mankönet genom att gifta sig med en välmående värdshusvärd, och min tant hade själv beseglat samma stora princip genom att hjälpa och bistå bruden och hedra vigselceremonien med sin närvaro; detta och mycket annat, som jag mer eller mindre kände till gemom de brev jag hade fått, utgjorde föremålet för våra samtal. Mr Dick blev, som vanligt, icke glömd. Min tant berättade mig hur han oupphörligt sysselsatte sig med att avskriva allt vad han kunde få fatt uti och höll Karl I på vederbörligt avstånd; hur det var en av hennes livs största fröjder och belöningar, att han var fri och lycklig, i stället för att förtäras i en enformig inspärrning, och huru (såsom en ny allmän slutsats) ingen utom hon någonsin kunde till fullo veta vad han gick för.
»Men, Trot», sade hon, i det hon klappade mig på avigsidan av min hand, medan vi liksom i forna dagar sutto framför kaminen, »när ämnar du dig till Canterbury?»
»Jag tänker hyra mig en häst och rida dit över i morgon förmiddag, tant, så framt inte du vill följa med.»
