― 559 ―
»Nej», svarade min tant på sitt korta sätt, »jag stannar där jag är.»
I sådant fall skulle jag rida, sade jag och tillade, att jag icke skulle kunnat färdas genom Canterbury i dag utan att stanna, så framt det hade varit till någon annan än till henne jag hade rest.
Hon blev glad över att höra detta, men svarade: »Trot, Trot, mina gamla ben hade nog hållit ihop till i morgon!» och klappade åter sakta min hand, medan jag satt och såg tankfullt in i elden.
Tankfullt — ty jag kunde icke befinna mig här och vara Agnes så nära, utan att de sorger, som så länge hade uppfyllt mig, ånyo kallades till liv. Visserligen voro de nu mildrade och hade lärt mig vad jag hade försummat att lära, då mitt yngre liv låg helt och hållet framför mig, men sorger voro de i alla fall. »O, Trot», tyckte jag mig åter höra min tant säga, och nu förstod jag henne bättre. »Blind, blind, blind!»
Vi tego båda i några minuter. Då jag slog upp ögonen, märkte jag att hon uppmärksamt betraktade mig. Hon hade kanske följt tankeströmmen i min själ, ty den syntes mig nu så lätt att följa, hur nyckfull den än förr hade varit.
»Du ska finna hennes far som en gråhårig gammal man», sade min tant, »men som en bättre människa i alla andra avseenden — såsom en pånyttfödd människa. Inte heller ska du nu finna honom mäta alla mänskliga syften, fröjder och sorger med sin egen lilla, ömkliga tumstock. Tro mig, barn, sådana saker måste krympa ihop mycket, innan de kunna mätas på det sättet.»
»Ja, det måste de verkligen», svarade jag.
»Henne», fortfor min tant, »ska du finna lika god, vacker, hjärtlig och oegennyttig som hon alltid varit. Om jag visste något högre beröm, skulle jag ge henne det, Trot.»
Det fanns intet högre beröm åt henne, ingen större förebråelse mot mig. O, hur hade jag kunnat förirra mig så långt!
