― 577 ―
uti att fångarna försattes i ett hälsosamt sinnestillstånd, som ledde till uppriktig förkrosselse och ånger.
Men då vi började att besöka de särskilda fångarna i deras celler och genomgå de korridorer, i vilka dessa celler voro anbragta, samt fingo förklaring rörande sättet varpå brottslingarna fördes till kapellet och dylikt, syntes det mig vara en stark sannolikhet för att de rätt väl kände till varandra och underhöllo ett tämligen fullständigt system av hemligt förstånd med varandra. Detta har nu, då jag skriver detta, efter vad jag tror, bevisats verkligen vara fallet, men som det skulle ha varit en uppenbar hädelse mot systemet att då ens så mycket som antyda ett sådant tvivel, såg jag mig så flitigt som möjligt om efter ångern.
Och här fick jag åter en stark misstanke. Jag fann ångern nästan överallt stöpt i samma form, alldeles såsom jag utanför institutet hade sett rockarna och västarna i skräddarnas fönster tillskurna efter samma snitt: jag fann en stor mängd talesätt, som endast voro föga varierande till sin prägel, ja även till själva orden, något som ävenledes föreföll mig synnerligt misstänkt. Jag såg en hel hop rävar, som med förakt vände sig från hela skogar av oåtkomliga rönnbär, men endast mycket få rävar, som jag skulle ha anförtrott en enda klase, som de kunde ha nått. Framför allt fann jag, att de, som beredvilligast erkände sina fel, voro föremål för det livligaste deltagandet, att deras inbilskhet, deras fåfänga, deras håglöshet och deras kärlek till list och bedrägeri (vilken, såsom deras berättelse visade, många av dem ägde till ett nästan otroligt omfång) framkallade dessa bekännelser, och att de funno behag i dem.
Under våra vandringar fram och tillbaka hörde jag emellertid så ofta talas om en viss n:o tjugusju, som var allas gunstling och verkligen tycktes vara en mönsterfånge, att jag beslöt att icke fälla något omdöme, innan jag hade sett bemälde n:o tjugusju. N:o tjuguåtta, hörde jag, var ävenledes en sällsynt klar stjärna, men det var olyckligt för honom att hans glans något litet förmörkades av n:o tjugusjus utomordentliga klarhet. Jag hörde
37. — David Copperfield. II.
