― 576 ―
Traddles' handledare, lärare och vän. Vår hedervärde lärare hade blivit betydligt äldre, men därför icke mer intagande till sitt yttre. Han ansikte var lika eldrött som förr och hans ögon voro lika små, men lågo ännu djupare in i huvudet än förut. Det tunna, till utseendet fuktiga håret, som jag påminde mig att han hade haft, var nu nästan alldeles försvunnet, och de tjocka, blå ådrorna på hans skalliga panna hade därigenom för ingen del blivit mera behagliga att skåda.
Efter ett samtal mellan de nämnda herrarna, varav jag kunde draga den slutsats, att ingenting i världen kunde ha ett så giltigt anspråk på uppmärksamhet som dömda förbrytares trevnad och välbefinnande, utan avseende på kostnaderna, och att det på hela vida jorden icke funnes någonting att uträtta utanför fängelseportarna, började vår inspektion. Det var just vid middagstiden, och vi begåvo oss först till det stora köket, där varje fånges mat utportionerades (för att stickas in till honom i hans cell) med ett urverks regelbundenhet och noggrannhet. Jag sade avsides till Traddles, att jag bra gärna ville veta, om det aldrig hade fallit någon in, att det var en iögonenfallande skillnad mellan dessa rikliga måltider av den mest utvalda beskaffenhet och maten icke blott för fattighjon, utan även för soldater, matroser och arbetare, det redliga, flitiga samhällets stora massa, varav icke en på fem hundra någonsin äter hälften så gott. Men jag fick veta, att »systemet» fordrade utmärkt kost och, kort sagt, för att en gång för alla avfärda systemet, jag fann att »systemet» i detta och alla andra avseenden hävde alla tvivel och förklarade alla anomalier. Ingen tycktes hysa det ringaste begrepp om att något annat system än just detta kunde förtjäna att tagas i betraktande.
Medan vi gingo genom en av de präktiga förstugorna, frågade jag mr Creakle och hans vänner, vilka de huvudsakliga fördelarna av detta allsmäktiga och allt överträffande system ansågos vara och fick därvid veta, att de bestodo i fångarnas fullständiga inspärrande, så att ingen av dem kände det ringaste till de andra, samt där-
