― 580 ―
»Jo, jag tackar», svarade mr Littimer, »jag inser nu mina dårskaper, sir. Jag blir så orolig varje gång jag tänker på mina forna kamraters synder, men jag hoppas att de skola få förlåtelse.»
»Är ni själv fullt lycklig?» sade frågaren och nickade uppmuntrande.
»Ja, jag tackar så mycket», svarade mr Littimer, »fullt lycklig.»
»Har ni annars någonting på hjärtat nu?» sade frågaren. »Om så är, så säg ut, n:o tjuguåtta.»
»Sir», sade mr Littimer, utan att slå upp ögonen, »om inte mina ögon bedraga mig, är en herre här närvarande, som känt mig i mitt förra liv. Det torde kanske vara nyttigt för denne herre att veta, att jag helt och hållet härleder mina förra dårskaper från att jag fört ett lättsinnigt liv i unga herrars tjänst och av dem låtit förleda mig till svagheter, vilka jag ej ägde nog kraft att motstå. Jag hoppas att denne herre måtte lägga min varning på hjärtat, sir, och inte känna sig sårad av den frihet jag tagit mig. Det är till hans aget bästa. Jag erkänner mina egna forna dårskaper. Jag hoppas att han måtte ångra alla de synder och laster i vilka han deltagit.»
Jag märkte att flera herrar skuggade för ögonen med handen, som om de nyss hade kommit in i en kyrka.
»Detta gör er heder, n:o tjuguåtta», sade herrn med glasögonen. »Jag kunde ha väntat det av er. Är det någonting annat?»
»Sir», svarade mr Littimer och höjde långsamt på sina ögonbryn, men icke på ögonen, »det var en ung kvinna, som kom på villovägar och vilken jag sökte rädda, ehuru jag inte lyckades. Jag ber den här herrn att, ifall det står i hans makt, hälsa denna unga kvinna ifrån mig och säga att jag förlåter hennes dåliga uppförande mot mig och uppmanar henne att bättra sig — om han vill vara av den godheten.»
»Jag betvivlar inte, tjuguåtta», genmälte frågaren, »att den herre, som ni menar, lika väl som vi alla, kän-
