― 581 ―
ner sig djupt gripen av vad ni på ett så passande sätt yttrat. Vi vilja icke längre uppehålla er.»
»Jag tackar så mycket», sade mr Littimer. »Mina herrar, jag önskar er en god dag och hoppas, att ni och edra familjer även måtte inse er syndaktighet och bättra er!»
Med dessa ord avlägsnade sig n:o tjuguåtta, efter en blick mellan honom och n:o tjugusju, som om de icke varit alldeles obekanta, utan stått i någon hemlig förbindelse med varandra, och när dörren blivit stängd efter honom, mumlade hela sällskapet något om att han var en högst aktningsvärd man och ett mycket vackert exempel.
»Nå, n:o tjugusju», sade mr Creakle för att nu också visa sin man på styva linan, »är det någonting som jag kan göra för er? I sådant fall så säg ut.»
»Jag skulle ödmjukast vilja be om tillåtelse att åter få skriva till mor», sade Uriah med en knyck på sitt elaka huvud.
»Det är er med stort nöje beviljat», sade mr Creakle.
»Jag tackar så mycket. Jag är så orolig för mor. Jag fruktar att hon inte är riktigt i säkerhet.»
Någon frågade oförsiktigt, vad det var som hon icke var i säkerhet för, men genast hördes ett i förtretad ton framviskat: »tyst!»
»I säkerhet i avseende på sin odödliga själ, sir», svarade Uriah och vred sig i riktning mot det håll varifrån frågan hade kommit. »Jag skulle önska att mor kunde komma i samma ställning som jag. Jag skulle aldrig ha kommit till mitt nuvarande tillstånd. om jag inte hade blivit förd hit. Gud give att mor vore här. Det skulle vara gott för envar att bli gripen och förd hit!»
Detta yttrande väckte obegränsad belåtenhet, större belåtenhet, tror jag, än något av det som hade föregått.
»Innan jag kom hit», sade Uriah och stal sig till att kasta en blick på oss, som om han velat förstöra den yttervärld, i vilken vi befunne oss, ifall han kunnat det, »var jag hemfallen åt dårskaper, men nu inser och erkänner jag mina dårskaper. Det finns en hel hop synd i
