― 584 ―
aldrig sett i hela ert liv, då det lilla fruntimret, som då var i Southampton, mötte honom på gatan, genast kände igen honom med sina skarpa ögon, sprang mellan benen på honom för att kasta honom över ända — och höll fast i honom som den bittra döden själv.»
»Förträffliga miss Mowcher!» utbrast jag.
»Ja, det skulle ni ha sagt, om ni, liksom jag, hade sett henne under rannsakningen stå på en stol bland vittnena», sade min vän. »Han gav henne blodviten i ansiktet och dunkade och slog henne på det mest brutala sätt, men hon släppte honom inte förrän han själv blev gripen, ja hon hade ett sådant tag i honom, att polisbetjänterna måste slita dem ifrån varandra. Hon avlade sitt viltnesmål som en hel karl och fick mycket beröm av domaren och följdes ända hem med hurrarop. I rätten sade hon, att hon, på grund av det hon visste om honom, skulle ha gripit honom alldeles ensam, även om han hade varit en Simson, och det tror jag min själ också att hon skulle ha gjort!»
Det trodde jag med och högaktade miss Mowcher därför.
Vi hade nu sett allt som var att se. Det skulle ha varit fruktlöst att föreställa en person sådan som hans vördighet mr Creakle, att n:o tjugusju och n:o tjugnåtta voro fullkomligt oförändrade, att de alltid hade varit precis sådana som de nu voro, att de mest hycklande skurkar just voro de som avlade dylika bekännelser på ett sådant ställe, i det att de minst lika väl som vi kände marknadsvärdet därav i den nytta de skulle göra dem, då de kommo till det främmande andet, att det, kort sagt, var ett ruttet, ihåligt, på plågsamma betraktelser rikt företag. Vi överlämnade dem åt deras system och åt sig själva och begåvo oss hem, fulla av förundran.
»Det är kanske så gott, Traddles», sade jag, »att en osund käpphäst blir riden skarpt, ty desto förr blir han riden till döds.»
»Ja, det vill jag hoppas», svarade Traddles.
