TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Ett ljus lyser på min väg.
Det var nu nära jultiden, och jag hade varit hemma i mer än två månader. Jag hade ofta sett Agnes, men huru den offentliga rösten än uppmuntrade mig, och huru varma känslor och strävanden den än framkallade hos mig, hörde jag dock det minsta bifallsord av henne såsom jag icke hörde något annat.
Minst en gång i veckan och stundom oftare red jag dit över och tillbragte aftonen där. Jag for vanligen tillbaka på kvällen, ty den gamla, olyckliga förnimmelsen vilade nu ständigt över mig — sorgligare än då jag hade lämnat henne — och jag ville hellre vara uppe och ute, än i tröttsamt vakande eller i plågsamma drömmar genomvandra det förflutna. Jag tillbragte den längsta delen av mången hemsk, bedrövlig natt med dessa ridturer och erinrade mig under vägen de tankar, som hade sysselsatt mig under min långa frånvaro.
Om jag sade, att jag lyssnade till återljudet av dessa tankar, skulle jag kanske bättre uttrycka sanningen. De talade till mig ur fjärran. Jag hade skjutit dem tillbaka och mottagit min oundvikliga plats. Då jag för Agnes läste det jag hade skrivit, då jag såg hennes lyssnande ansikte, rörde henne till leende eller tårar och hörde hennes hjärtliga röst tala med så djupt allvar om de diktade händelserna i den fantasivärld, i vilken jag levde, då tänkte jag på vilken lott som hade kunnat bliva min — men tänkte det endast så som jag, sedan jag hade blivit gift med Dora, hade tänkt mig hur jag kunde ha önskat att min hustru skulle ha varit.
Min plikt mot Agnes, som älskade mig med en kärlek, vilken jag, om jag störde och oroade den, skulle för-
