― 587 ―
Det var — huru stort skäl har jag icke att erinra mig det! — en kall, sträng vinterdag. Några timmar förut hade snö fallit, och denna låg, icke djup, men hårt frusen på marken. Ute på havet, utanför mitt fönster, blåste en bitande nordanvind. Jag hade tänkt på hur den sopar över de schweiziska snöfjällen, som då äro otillgängliga för varje människofot, och frågat mig, vilket som var det ödsligaste, dessa ensliga trakter eller den öde oceanen.
»Rider du ut i dag, Trot?» frågade min tant och stack huvudet in genom dörren.
»Ja», svarade jag, »jag tänker rida över till Canterbury. Det är ett behagligt väder för en ritt i dag.»
»Jag hoppas att din häst måtte tänka detsamma», sade min tant, »men för ögonblicket står han utanför porten och hänger huvud och öron, som om han föredroge sitt stall.»
Jag bör här anmärka, att min tant tillät min häst att beträda det förbjudna området, men däremot alls icke hade blivit mildare stämd mot åsnorna.
»Han blir nog snart pigg och kry!» sade jag.
»I alla händelser ska hans herre ha gott av ritten», svarade min tant och betraktade papperen på mitt bord. »Ack, kära barn, du tillbringar alldeles för många timmar här! Då jag läste böcker, tänkte jag minst på vilket arbete det är att skriva dem!»
»Det kan stundom vara arbetsamt nog att läsa dem», svarade jag, »och vad skrivningen angår, så har den också sina behag.»
»Ja visst», sade hon, »såsom ärelystnad, begär efter bifall, sympati och mera sådant, förmodar jag. Se så, farväl med dig nu!»
»Känner tant någonting mera om det där tycket som Agnes har?» sade jag och ställde mig framför henne — hon hade klappat mig på axeln och satt sig på min stol.
Hon såg en liten stund in i mitt ansikte innan hon svarade.
»Ja, det tror jag, Trot.»
»Har du blivit styrkt i din förmodan?» frågade jag.
