― 586 ―
orätta på det mest själviska och ömkliga sätt, min mogna övertygelse om att jag, som själv hade skapat mitt öde och vunnit det som jag så lidelsefullt hade eftertraktat, icke hade rättighet att knota, utan borde tåla och lida — detta innefattade vad jag kände och vad jag hade lärt. Men jag älskade henne, och nu blev det till och med ett slags tröst för mig att dunkelt kunna skönja en avlägsen dag, då jag saklöst skulle kunna tillstå det, då allt detta var förbi och jag kunde säga: »Agnes, så var det när jag kom hem, och nu är jag gammal och har aldrig älskat sedan dess!»
Själv röjde hon aldrig någon förändring, sådan som hon ständigt hade varit mot mig, sådan var hon ännu, utan någon förändring.
Mellan min tant och mig hade det i detta avseende alltsedan min hemkomst rått, jag vill icke säga ett tvång eller ett bemödande att undvika detta ämne, utan snarare en hemlig övertygelse om att vi båda tänkte därpå, ehuru vi icke gåvo våra tankar uttryck i ord. Då vi, enligt vår gamla vana, om kvällarna sutto vid kaminen, kommo vi ofta in på denna tankegång, så naturligt och så medvetna om varandra, som om vi oförbehållsamt hade sagt det. Men vi iakttogo en obrottslig tystnad. Jag trodde, att hon hade åtminstone till en del läst mina tankar den där aftonen, och att hon mycket väl förstod varför jag icke gav dem ett mera bestämt uttryck.
Som julen nu var inne, utan att Agnes hade anförtrott mig något, började jag tyngas av ett tvivel, som flera gånger hade uppstått hos mig, om hon icke möjligen hade kommit till insikt av mitt hjärtas verkliga tillstånd och om det icke var fruktan för att vålla mig smärta, som höll henne tillbaka. Ifall så förhölle sig, var min uppoffring densamma som ingen, min enklaste plikt mot henne ouppfylld, och varje ömklig handling, för vilken jag hade ryggat tillbaka, utförde jag då dagligen och stundligen. Jag beslöt att få detta fullt klart och att, ifall en sådan skranka funnes oss emellan, genast nedbryta den med beslutsam hand.
