― 594 ―
städat och i ordning åt mig. Vi funno henne där, sittande vid kaminen, med glasögonen på näsan.
»Bevare mig!» sade min tant och stirrade framför sig genom skymningen, »vem är det du fört med dig?»
»Agnes», sade jag.
Som vi hade avtalat att till en början icke yppa något, blev min tant icke litet orolig. Hon kastade en förhoppningsfull blick på mig, då jag sade »Agnes», men då hon såg, att jag hade mitt vanliga utseende, tog hon av sig sina glasögon och gned sig på näsan med dem.
Emellertid hälsade hon Agnes hjärtligt välkommen, och snart sutto vi vid bordet nere i den upplysta salongen. Min tant satte två eller tre gånger på sig glasögonen för att åter se på mig, men tog dem lika ofta åter av sig med besviken väntan och gned sig på näsan med dem, till stor förskräckelse för mr Dick, som visste att detta var ett dåligt tecken.
»Apropå, tant», sade jag efter middagen, »Jag har talat med Agnes om det där som du berättade mig.»
»I sådant fall har du handlat orätt, Trot, och brutit ditt löfte», sade min tant och blev blodröd i ansiktet.
»Tant är väl inte ond, vill jag hoppas? Jag är säker att du inte skall vara det, då du får höra, att Agnes inte hyser någon olycklig kärlek!»
»Dumt prat!» sade min tant.
Som hon emellertid tycktes vara misslynt, ansåg jag det vara bäst att göra slut på missförståndet. Jag tog Agnes under armen bakom hennes stol, och så lutade vi oss båda fram över henne. I samma ögonblick slog hon ihop händerna, kastade en blick på oss genom sina glasögon och fick för första och sista gången i hela sitt liv en krampattack.
Krampanfallet kallade upp Peggotty. I samma ögonblick som min tant kom sig igen, rusade hon på Peggotty, kallade henne en enfaldig gammal varelse och kramade henne av alla krafter. Därpå kramade hon mr Dick (som kände sig högligen hedrad, men även icke litet förvånad) och berättade dem därefter varför. Sedan voro vi alla glada tillsammans.
