― 595 ―
Jag kunde icke upptäcka huruvida min tant under sitt korta samtal med mig hade hittat på en from list eller verkligen misstagit sig på mitt själstillstånd. Det var mer än tillräckligt, sade hon, att hon hade berättat mig att Agnes ämnade gifta sig, och att jag nu bättre än någon annan visste hur sant det var.
⁎
Fjorton dagar därefter voro vi gifta. Traddles och Sofi och doktor Strong och hans fru voro de enda gästerna vid vårt tysta och stilla bröllop. Vi lämnade dem fulla av glädje och foro hem tillsammans. Sluten i min famn, höll jag källan till varje ädel strävan jag någonsin hade hyst, mitt jags medelpunkt, mitt livs cirkel, min egen, min maka, till vilken jag hyste en kärlek, som var grundad på en klippa.
»Min älskade make!» sade Agnes. »Nu då jag vågar giva dig detta namn, har jag ännu en sak att meddela dig.»
»Låt mig höra, min älskling!»
»Den härleder sig från den natt då Dora dog. Hon skickade bud efter mig.»
»Ja, hon gjorde så.»
»Hon sade, att hon lämnade något efter sig åt mig. Kan du gissa vad det var?»
Jag trodde mig kunna det. Jag slöt den maka, som så länge hade älskat mig, hårdare intill mig.
»Hon sade, att hon hade en sista bön till mig och anförtrodde mig den som en helgedom.»
»Och det var?»
»Att endast jag skulle intaga denna tomma plats.»
Och Agnes lade sitt huvud mot mitt bröst och grät, och jag grät med, ehuru vi båda voro så lyckliga.
