― 56 ―
»Så där!» sade mr Peggotty muntert. »Nu ha vi det färdigt igen, mrs Gummidge!» Mrs Gummidge kved sakta. »Tänt som vanligt! Ni undrar väl vad det är för, sir! Jo, ser ni, det är för vår lilla Emili. Vägen hit är inte överdrivet ljus eller behaglig efter mörkningen, och när jag är här vid den tid, då hon brukar komma hem, sätter jag ljuset i fönstret. Och, ser ni», sade mr Peggotty, i det han med innerlig förnöjelse lutade sig över mig, »det är för två orsakers skull. Först och främst säger hon, säger lilla Emili: ’Där är mitt hem’ säger hon. Och så säger hon: ’Morbror är där!’ säger hon. Ty om jag inte är här, så finns det inte något ljus i fönstret.»
»Du är då ett riktigt barn!» sade Peggotty, som höll mycket av honom för detta, ehuru hon icke sade det.
»Såå?» svarade mr Peggotty, i det han ställde benen tämligen långt ifrån varandra och med synbar belåtenhet gnuggade händerna, medan han ömsom såg på oss och på elden. »Det vet jag inte av. Inte syns det utanpå åtminstone.»
»Inte ackerat», anmärkte Peggotty.
»Nej», sade mr Peggotty och skrattade, »inte utvändigt, men kanske i tankarna. Men det kan då också vara detsamma. Nu ska jag säga er en sak. När jag går och tittar mig omkring i vår Emilis vackra hus, så känner jag — valka mig», sade mr Peggotty med plötsligt eftertryck, »mera kan jag inte säga — känner jag inte nästan som om de allra minsta småsaker vore hon själv. Jag tar upp dem och lägger dem ifrån mig och rör vid dem så sakta som om de vore vår Emili. På samma sätt går det mig också med hennes små hattar och dylikt. Jag kunde inte tåla se en av dem illa behandlad, nej, inte för allt i världen. Och, ser ni, där ha ni ett barn i gestalten av ett stort marsvin!» sade mr Peggotty och lättade sitt allvar med ett gapskratt.
Peggotty och jag skrattade också, men icke så högt.
»Det är nu min tro, ser ni», sade mr Peggotty med glädjestrålande ansikte, sedan han åter gnidit sina ben en smula, »att allt det där kommer av att jag skämtat så
