― 55 ―
kvinna i hela världen, sir — och det har jag redan sagt henne — som kan vara lugnare till sinnes än hon! Hon har gjort sin plikt mot den bortgångne, och den bortgångne visste det; och den bortgångne har gjort henne som var rätt, och — och — och allt är rätt, som det bör vara.»
Mrs Gummidge suckade och pustade.
»Krya upp er, mor lilla!» sade mr Peggotty, men skakade likväl på huvudet, i det han vände sig om till mig, tydligen av det skäl, att han ganska väl insåg hur de sista händelserna voro ägnade att återkalla minnet av gubben. »Var inte så sorgsen! Krya upp er en smula för er egen skull och se till om inte det faller sig vida naturligare!»
»Inte för mig, Daniel», svarade mrs Gummidge. »Ingenting är naturligt för mig, utom att vara ensam och övergiven.»
»Nej, nej!» sade mr Peggotty för att lugna hennes sorg.
»Jo, jo, Daniel», sade mrs Gummidge. »Jag passar inte till att vara tillsammans med dem som ärvt pengar. Allt går för mycket emot mig. Det vore bäst att ni blev av med mig.»
»Men hur skulle jag väl någonsin kunna använda pengarna utan er?» sade mr Peggotty med en min av allvarlig förebråelse. »Vad är det ni pratar om? Behöver jag inte er mera nu än förut?»
»Jag visste nog att jag aldrig behövdes förr!» utbrast mrs Gummidge i klagande ton, »och nu får jag höra det! Hur kunde jag väl också tro att någon behövde mig, som är så ensam och övergiven och som allting går så emot!»
Mr Peggotty tycktes vara mycket ond på sig själv för att han hade yttrat sig i ordalag, som kunde fattas i en så ovänlig betydelse, men hindrades från att svara därigenom att Peggotty ryckte honom i armen och skakade på huvudet. Sedan han helt förkrossad hade sett några ögonblick på mrs Gummidge, såg han på vägguret, steg upp, putsade ljuset och satte det i fönstret.
