TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
En gäst.
Vad jag ämnat nedskriva, är nu i det närmaste avslutat, men i mitt minne framstår dock ännu tydligt en tilldragelse, vid vilken det ofta dröjer med glädje och utan vilken en tråd av den väv, jag spunnit, skulle få en intrasslad ända.
Jag hade gått framåt i rykte och förmögenhet, min husliga lycka var fullkomlig, jag hade varit gift i tio lyckliga år. Agnes och jag sutto en vårafton vid kaminen i vårt hus i London, och tre av våra barn lekte i rummet, då man berättade mig att en främling önskade tala med mig.
Han hade blivit tillfrågad, om han kom i någon affärsangelägenhet och hade svarat nej, han hade kommit för nöjet att få träffa mig och hade kommit långväga ifrån. Det var en gammal man, sade min tjänare, och han såg ut att vara en lantman.
Som allt detta lät hemlighetsfullt för barnen, och dessutom liknade början till en älsklingshistoria, som Agnes plägade berätta för dem om en i en kappa insvept elak gammal fe, som hatade alla människor, åstadkom det en viss uppståndelse. En av våra gossar lade sitt huvud i moderns knä för att gömma sig, och lilla Agnes (vårt äldsta barn) lät sin docka ligga på stolen och representera henne, medan hon själv stack fram sitt lilla guldlockiga huvnd mellan fönstergardinerna för att se vad som härnäst skulle hända.
»Låt honom stiga in!» sade jag.
Kort därefter inträdde en frisk och kraftfull gammal man, som stannade i den mörka dörröppningen. Lilla Agnes, som kände sig tilldragen av hans yttre, hade
