― 598 ―
»Det är allt en hel hop med vatten», sade mr Peggotty, »för att fara över och bara stanna några veckor, men vatten (i synnerhet då det är salt) faller sig helt naturligt för mig, och mina vänner håller jag kär, och nu är jag här. — Det var vers det där», sade mr Peggotty. överraskad av denna upptäckt, »fast det inte var min avsikt.»
»Tänker ni så snart resa tillbaka dessa manga tusen mil?» sade Agnes.
»Ja, min fru», svarade han. Jag lovade Emili det innan jag lämnade henne. Ser ni, jag blir just inte yngre med åren, och om jag inte hade farit nu, skulle jag sannolikt aldrig ha kommit att göra det. Och jag har alltid tänkt att jag måste besöka master Duvy och ert eget söta blomstrande jag i er lyckliga äkta förening, innan jag blev för gammal.
Han betraktade oss, som om han icke kunde se sig mätt på oss, och Agnes strök leende ett par av hans grå lockar åt sidan, så att han bättre skulle kunna se oss.
»Men berätta oss nu allt som rör edra öden», sade jag.
»Våra öden, master Davy», genmälde han, »äro snart berättade. Vart vi farit, har det gått oss väl. Vi ha arbetat såsom vi borde göra och kanske också slitit en smula ont i början, men ständigt har det ändå gått oss väl. Dels med fårskötsel och dels med lantbruk och dels med ett och dels med ett annat ha vi dragit oss fram så gott som man kan önska sig. Det har varit en riktig välsignelse med oss», sade mr Peggotty, i det han vördnadsfullt böjde sitt huvud, »och allt har lyckats för oss, det vill säga på längden. Var det inte i går, så var det i dag, och var det inte i dag, så var det i morgon.»
»Och Emili?» sade Agnes och jag på samma gång.
»Sedan ni hade skilts från Emili, min fru», sade han — »och jag har aldrig hört henne läsa sin aftonbön på andra sidan om segeldukstältet, sedan vi slagit oss ned i vildmarken, utan att höra ert namn — och sedan hon och jag hade förlorat master Davy ur sikte i den där skinande solnedgången — var hon i början så nedslagen, att om hon då hade vetat vad master Davy så vänligt
