Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/603

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 599 ―

och omtänksamt dolde för oss, är det min tro att hon skulle ha kolat av. Men det fanns några stackars människor ombord, som hade sjukdom ibland sig, och dem tog hon sig an, och så var det barnen, som vi hade med oss, och dem skötte hon också, och på det sättet fick hon någonting att göra och göra nytta med, och det hjälpte henne.»

»När fick hon först veta det?» frågade jag-

»Jag dolde det för henne nära ett helt år sedan jag fick veta det», sade mr Peggotty. »Vi bodde då på ett ensligt ställe, men bland de allra vackraste träd, och rosorna betäckte vårt hus ända upp till taket. Medan jag nu en dag var ute vid mitt arbete på fältet, kommer en resande från Norfolk eller Suffolk här hemma (jag vet inte riktigt vilketdera), och vi läto honom naturligtvis stiga in och gåvo honom att äta och dricka och hälsade honom välkommen. Så göra vi allesammans i kolonien. Han hade med sig en gammal tidning och någon annan tryckt beskrivning på stormen. På det viset fick hon veta det. Då jag kom hem om kvällen, fann jag att hon visste det.»

Han sänkte rösten, då han sade dessa ord, och det allvar, jag så väl erinrade mig, spred sig över hans ansikte.

»Gjorde det någon stor förändring hos henne?» frågade vi.

»Ja, för en mycket lång tid», sade han och skakade på huvudet, »om inte just ända tills nu. Men jag tror hon haft gott av ensamheten. Och hon hade en hel hop att sköta med höns och tocke där, och dem skötte hon, och så repade hon sig. Jag undrar just, master Davy», sade han tankfullt, »om ni skulle kunna känna igen min Emili nu, om ni finge se henne!»

»Har hon då förändrat sig så mycket?»

»Det vet jag inte. Jag ser henne var dag och kan inte säga, men ibland förefaller det mig så. En smärt figur», sade mr Peggotty och såg in i elden, »milda, sorgsna, blå ögon, ett fint ansikte, ett vackert huvud, som lutar en