― 600 ―
smula nedåt, en mild röst och ett milt sätt, nästan blygt — sådan är Emili!»
Vi betraktade honom i tysthet, där han satt och såg in i elden.
»Somliga tro att hon varit olycklig i kärlek», sade mr Peggotty; »andra tro att hennes äktenskap blivit avbrutet genom döden. Ingen känner rätta sammanhanget. Hon kunde mångfaldiga gånger ha gjort ett gott gifte, ’men, morbror’, säger hon, ’med den saken är det nu för alltid förbi’. Glad, när hon är ensam med mig, tyst och tillbakadragen, när andra äro närvarande, färdig att gå hur långt som helst när det gäller att undervisa ett barn eller vårda en sjuk eller för att göra en ung flicka en tjänst i anledning av hennes bröllop (och det har hon många gånger, men själv aldrig varit närvarande vid något); vänlig och öm mot sin morbror; tålig, avhållen av unga och gamla, sökt av alla som ha något bekymmer. Sådan är Emili!»
Han for med handen över ansiktet och såg med en halvkvävd suck upp från elden.
»Är Martha ännu hos er?»
»Martha», svarade han, »blev gift, master Davy, på det andra året. En ung jordarbetare, som kom oss förbi på sin väg till marknaden med sin herres vagn — en resa på över hundra mil fram och tillbaka — friade till henne (det är ont om fruntimmer där borta) och lovade att slå sig ned med henne i vildmarken. Hon bad att jag skulle tala om för honom hennes verkliga historia, och det gjorde jag, och så blevo de gifta och bo nu nära hundra mil bort från alla andra röster än sina egna och sångfåglarnas.»
»Och mrs Gummidge?» frågade jag.
Det var en angenäm sträng att slå an, ty mr Peggotty brast ut i ett gapskratt och gned sina händer upp och ned mot benen, såsom han hade brukat göra, då han var riktigt glad i den länge sedan förstörda båten.
»Kan ni väl tro det!» sade han. »Det var en person som friade till henne också! Om inte en skeppskock, som hade blivit nybyggare, master Davy, erbjöd sig att
