TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
En sista återblick.
Och nu slutar min skrivna historia. Jag skådar ännu en gång — för sista gången — tillbaka innan jag avslutar dessa blad.
Jag ser mig själv, med Agnes vid min sida, färdas utåt livets väg. Jag ser våra barn och våra vänner omkring oss och jag hör klangen av många röster, som icke äro mig likgiltiga, medan jag fortsätter min vandring.
Vilka ansikten stå tydligast för mig i den försvinnande hopen? Jo, dessa, som allesammans vända sig emot mig, i det jag gör mina tankar denna fråga.
Här är min tant, med starkare glasögon än förr; hon är nu en gammal gumma om åttio år och däröver, men ännu håller hon sig rak och går i vinterväder sin hela mil i en sträcka.
Alltjämt i sällskap med henne kommer här Peggotty, min goda gamla barnjungfru, likaledes i glasögon; hon håller sin sömnad mycket nära intill lampan om aftonen, men sätter sig aldrig till sitt arbete utan en vaxljusbit, ett alnmått i ett litet hus och ett syskrin med en avbildning av St. Paulskyrkan på locket.
Peggottys kinder och armar, som i min barndom voro så fasta och röda, att det förvånade mig att fåglarna icke hellre hackade på dem än på äpplena, äro nu skrynkliga, och hennes ögon, som brukade fördunkla hela omgivningen i hennes ansikte, äro matta, ehuru de ännu tindra, men hennes uppruggade pekfinger, vilket jag en gång liknade vid ett muskotrivjärn, är oförändrat, och då jag ser mitt minsta barn gripa efter det, i det att det tultar från min tant till henne, kommer jag
