― 605 ―
att tänka på vår lilla sal där hemma, då jag knappast kunde gå. Min tants så länge svikna förhoppning har nu blivit uppfylld. Hon är nu gudmor åt en verklig levande Betsey Trotwood och Dora (näst den äldsta) säger att hon klemar bort henne.
Det ligger någonting tungt i Peggottys ficka. Det är ingenting mindre än krokodilboken, som nu befinner sig i ett tämligen förfallet tillstånd, i det åtskilliga blad äro sönderrivna och hopsydda; men Peggotty visar den för barnen som en dyrbar relik. Jag finner det helt sällsamt att se mitt eget barnaansikte titta upp på mig från krokodilhistorierna och att av detta bliva påmind om min gamla bekantskap Brooks från Sheffield.
Bland mina gossar ser jag under denna sommarferie en gammal man, som förfärdigar jättelika drakar och stirrar upp i luften efter dem med en förtjusning, som ej kan med ord beskrivas. Han hälsar mig med livlig hänförelse och viskar med många nickningar och blinkningar: »Trotwood, det ska säkert glädja dig att höra att jag tänker göra inlagan färdig, då jag inte har något annat att göra, och att din tant är den utomordentligaste kvinna i världen.»
Vem är den där framåtlutade damen, som stödjer sig på en käpp och visar mig ett ansikte i vilket ännu röjas några spår av gammal stolthet och skönhet, vilka svagt kämpa med en gråtmild, slö, nyckfull sinnesslöhet? Hon befinner sig i en trädgård, och bredvid henne står en skarp, mörklagd, avtärd kvinna med ett vitt ärr på läppen. Låt mig höra vad de säga.
»Rosa, jag har glömt den här herrns namn.»
Rosa lutar sig ned över henne och ropar: »Mr Copperfield!»
»Det gläder mig att se er, sir. Det gör mig ont att se att ni bär sorg. Jag hoppas att tiden ska trösta er.»
Hennes otåliga följeslagerska grälar på henne, säger henne att jag icke bär sorg, ber henne öppna ögonen och söker att liva upp henne.
»Ni har sett min son, sir», säger den äldre damen. »Äro ni åter försonade?»
