― 609 ―
haras öken och göra klokast i att åter söka leta oss ut därifrån.
Och se där är vår ständigt gode vän doktorn, som arbetar på sin ordbok (nu någonstädes inne på bokstaven D) och är lycklig i sitt hem och med sin hustru. Där kommer även den gamla soldaten, som likväl nu befinner sig i en betydligt inskränkt ställning och icke har på långt när så stort inflytande som i forna dagar.
Längre fram råkar jag på min käre gamle Traddles, som arbetar i sitt kontor i Temple med en brådskande min och med ett hår som, till följd av den ständiga gnidningen mot advokatperuken, är gensträvigare än förr, utom på det ställe där han är skallig. Hans bord är betäckt med stora högar av papper, och i det jag ser mig om, säger jag:
»Om Sofi nu vore din skrivare, Traddles, skulle hon ha fullt upp att göra.»
»Ja, det må du väl säga, kära Copperfield! Men det var ändå bra härliga dagar, de där i Holborn Court! Inte sant?»
»Då hon sade dig att du skulle bli domare? Men den tiden talade inte hela staden därom.»
»I alla händelser», sade Traddles, »ifall jag någonsin blir domare…»
»Det vet du ju att du blir.»
»Nå ja, kära Copperfield, när jag blir det, så berättar jag den där historien om renskrivningen, såsom jag sade att jag skulle göra.»
Vi gå bort arm i arm; ty jag skall äta middag hos Traddles. Det är Sofis födelsedag, och under vägen talar Traddles om hur lyckan varit med honom.
»Jag har verkligen varit i stånd att göra allt som låg mig om hjärtat, min kära Copperfield. Hans ärevördighet Horace har fått ett pastorat med fyrahundrafemtio punds årlig inkomst; våra två söner gå i den bästa skolan och utmärka sig för flit och ett gott uppförande; tre av flickorna äro mycket väl gifta; tre av dem bo hos oss,
39. — David Copperfield. II.
