― 608 ―
Hon ser oavvänt på mig och för så handen till sin panna och kvider. Plötsligt utropar hon med en förfarlig röst: »Rosa, kom till mig! Han är död!» Rosa, som knäböjer vid hennes fötter, ömsom smeker och ömsom grälar på henne, i det hon än med häftighet säger till henne: »Jag älskade honom högre än ni någonsin gjorde!» och än vyssjar henne till sömns vid sitt bröst, som ett sjukt barn. Sålunda lämnar jag dem, sålunda finner jag dem ständigt, sålunda tillbringa de livet från det ena året till det andra.
Vad är det för ett skepp, som kommer seglande hem från Ostindien, och vad är det för en engelsk dam, som är gift med en brummande, gammal skotsk Crœsus med långa örlappar? Kan det vara Julia Mills?
Ja, det är verkligen Julia Mills, nervretlig och fin, med en svart betjänt, som bär in hennes visitkort och brev på en presenterbricka av guld, samt en kopparfärgad vitklädd kammarjungfru, som går med en brokig halsduk lindad kring huvudet och serverar hennes frukost i toalettrummet. Men Julia håller nuförtiden icke någon dagbok, hon sjunger nu aldrig »Kärlekens svanesång», utan grälar ständigt med den gamle skotske Crœsus, som är ett slags gul björn med garvad hud. Julia är nedsänkt i pengar ända upp till halsen och tänker och talar icke om något annat. Jag tyckte bättre om henne i »Saharas öken».
Eller kanske att detta verkligen är Saharas öken. Ty ehuru Julia har ett ståtligt hus och umgås med stolt och förnämt folk och har präktiga middagar varje dag, ser jag likväl aldrig något grönt växa i hennes närhet, ingenting som någonsin kan bliva blomma eller frukt. Däremot ser jag vad Julia kallar »societet» och däribland även mr John Maldon från sin plats i patentbyrån, som hånar den hand, som gav honom den och talar med mig om doktorn såsom »så förtjusande antik». Men om »societet» är namnet på sådana tomma ihåliga herrar och damer, Julia, och om tonen där består i en erkänd likgiltighet för allt som kan föra mänskligheten framåt eller tillbaka, då tror jag att vi hava förvillat oss i Sa-
