― 60 ―
han stående i samma ställning, utan att någon vågade störa honom.
Omsider flyttade han långsamt sina ögon bort från mitt ansikte, som om han vaknat upp ur en dröm, och såg sig om i rummet. Därefter sade han med sakta röst:
»Vem är karlen? Jag vill veta hans namn.»
Ham såg på mig, och plötsligt kände jag en elektrisk stöt, som drev mig ett steg tillbaka.
»En karl är misstänkt», sade mr Peggotty. »Vem är det?»
»Master Davy», bad Ham, »gå ut litet och låt mig säga honom vad jag måste. Ni bör inte höra det, sir.»
Jag kände åter den där stöten; jag sjönk ned på en stol och försökte framstamma ett svar, men min tunga var förlamad och min syn var fördunklad.
»Jag vill veta hans namn!» hörde jag ännu en gång sägas.
»För någon tid sedan», stammade Ham, »har det åtskilliga gånger varit en tjänare här i trakten. Det har varit en herre också. Båda voro av samma ull.»
Mr Peggotty stod lika orörlig som förut, men nu med blicken fäst på honom.
»Tjänaren», fortfor Ham, »syntes i sällskap med — vår stackars flicka — förliden kväll. Han har varit gömd här i trakten en vecka eller mera. Han troddes vara rest, men höll sig gömd. Stanna inte inne, master Davy!»
Jag kände Peggottys arm kring min hals, men jag hade icke kunnat röra mig, om än huset hade varit nära att falla ned över mitt huvud.
»En främmande, förspänd vagn väntade utanför staden i dag på morgonen, på vägen åt Norwich, nästan innan dagen ännu hade grytt», fortfor Ham. »Tjänaren gick till den och ifrån den och bort till den igen. Då han sista gången gick till den, var Emili med honom. Den andre satt inuti vagnen. Han är mannen.»
»För Guds skull», sade mr Peggotty, i det han tog ett steg tillbaka och sträckte ut handen, liksom för att hålla bort något som han fruktade. »Säg mig inte att hans namn är Steerforth!»
