― 61 ―
»Master Davy», utbrast Ham med bruten stämma, »det är inte ert fel — jag är långt ifrån att ge er skulden — men han heter Steerforth och är en fördömd skurk!»
Mr Peggotty uppgav ej något rop, göt ej någon tår och rörde sig icke heller mer än förut, till dess han åter helt plötsligt tycktes vakna upp och ryckte ned sin kavaj från dess spik i en vrå.
»Hjälp mig med den här! Jag är som förlamad och kan inte själv göra det», sade han otåligt. »Hjälp mig. Så där!» någon hade hjälpt honom. »Ge mig nu den där hatten!»
Ham frågade honom vart han ämnade sig.
»Jag går för att söka min systerdotter. Jag går för att söka min Emil. Jag går först för att slå hål i den där båten och sänka den på samma ställe jag, så sant jag lever, skulle ha dränkt honom, om jag hade haft den minsta aning om vad som bodde inom honom! Slå ihjäl mig på stället!» ropade han vilt och sträckte ut sin knutna högra hand, »om jag inte, medan han satt framför mig, ansikte mot ansikte, hade dränkt honom och ansett det vara rätt gjort! — Jag tänker gå ut och söka min systerdotter.»
»Var?» ropade Ham och ställde sig mellan honom och dörren.
»Var som helst! Jag tänker gå och söka min systerdotter genom världen. Jag tänker gå och söka min systerdotter i hennes skam och föra henne tillbaka. Må ingen hindra mig! Jag säger er att jag tänker gå och söka min systerdotter!»
»Nej, nej!» ropade mrs Gummidge och ställde sig häftigt gråtande emellan dem. »Nej, nej, Daniel, inte sådan ni nu är. Sök efter henne litet längre fram, min stackars övergivna Daniel, och det är inte mer än rätt, men inte sådan som ni nu är. Sätt er och förlåt att jag så ofta har plågat er, Daniel — vad ha väl mina motgångar varit mot denna! — och låt oss tala ett ord om de tider då hon först var ett fader- och moderlöst barn, och då Ham också var det, och jag var en fattig änka, och ni tog mig till er. Det ska trösta ert stackars hjärta, Daniel. ’Det I
