Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 62 ―

haven gjort den ringaste av mina bröder, det haven I även gjort mig!’ och det kan aldrig undgå att gå i fullbordan under detta tak, som i så många, många år varit ett skydd åt oss!»

Han var nu fullkomligt passiv, och då jag hörde honom gråta, trädde en lugnare känsla i stället för den benägenhet jag hade känt att falla ned på mina knän och bedja dem om förlåtelse för den sorg jag hade vållat samt förbanna Steerforth. Mitt överfulla hjärta fann samma lättnad, och även jag grät.