― 64 ―
torde ofrivilligt vittna mot dig inför den store domarens tron, men det vet jag, att aldrig några tankar eller förebråelser å min sida skola komma att göra det!
Nyheten om vad som hänt spred sig snart över hela staden, så att jag, då jag den följande morgonen gick genom gatorna, hörde folk tala därom i portarna. Många voro stränga emot henne, en eller annan var sträng mot honom, men om hennes andre far och hennes fästman rådde blott en tanke. Alla människor röjde en aktning för dem i deras sorg, som var full av hjärtlighet och grannlagenhet. Sjöfolket drog sig avsides, då de båda tidigt på morgonen sågos vandra med långsamma steg utåt stranden, och stod i små hopar och talade medlidsamt om dem sig emellan.
Det var på stranden tätt invid havsranden jag träffade på dem, Det skulle ha varit lätt att se, att de icke hade sovit på hela natten, även om icke Peggotty hade sagt mig att de ända till ljusan dag hade suttit alldeles så som då jag lämnade dem. De sågo matta och trötta ut, och jag tyckte att mr Peggottys huvud hade blivit mera böjt under denna enda natt än under alla de år jag hade känt honom. Men de voro båda lika allvarliga och stilla som havet självt, som i detta ögonblick låg utan vågor under en mörk himmel — men likväl hävde sig tungt som om det andats under sin vila — och borta vid horisonten kysstes av en strimma av silverklart ljus från den ännu osynliga solen.
»Vi ha språkat med varandra, sir», sade mr Peggotty till mig, sedan vi alla tre hade vandrat en stund tillsammans utan att tala, »om vad vi böra och inte böra göra. Vi ha nu kursen klar för oss.»
Min blick föll händelsevis på Ham och därefter ut över havet på den avlägsna silverstrimman, och den förfärliga tanken uppstod i min själ — icke därför att hans ansikte uttryckte vrede, ty det gjorde det icke; jag erinrar mig intet annat än ett uttryck av fast föresats däruti — att om han någonsin träffade tillsammans med Steerforth, skulle han taga hans liv.
»Mitt bestyr här, sir», sade mr Peggotty, »är slut. Jag
