― 65 ―
tänker gå och söka min —», här stannade han och fortfor med fastare stämma — »jag tänker gå och söka upp henne. Det blir hädanefter mitt bestyr.»
Han skakade på huvudet, då jag frågade honom var han ämnade söka efter henne, och frågade om jag den följande dagen ämnade fara till London. Jag svarade, att jag icke hade rest i dag för att icke förlora tillfället att kunna vara honom till någon nytta, men att jag kunde resa när som helst.
»Jag följer med er i morgon, sir, ifall det är er lägligt», sade han.
Vi gingo åter en stund framåt utan att yttra ett ord.
»Ham», tog han åter till orda, »stannar vid sitt arbete och flyttar till syster min och bor hos henne. Den gamla båten där borta…»
»Tänker ni överge den gamla båten, mr Peggotty?» frågade jag sakta.
»Min plats är inte längre där, master Davy», svarade han, »och om någon båt förlist sedan det mörknat på havet, så är det den. Men jag menar visst inte att den ska bli övergiven; nej, långt ifrån det.»
Vi vandrade åter en stund som förut, till dess han förklarade sig närmare.
»Min önskan är, sir, att den dag och natt, vinter och sommar, ska se ut så som den alltid sett ut, sedan hon lärde känna den. Om hon någonsin skulle komma vandrande tillbaka, så vill jag inte att det gamla stället ska se ut som om det stötte henne bort, förstår ni, utan synas locka henne till sig och få henne att, kanske som en vålnad titta in från blåsten och regnet genom det gamla fönstret på den gamla platsen vid eldstaden. Och när hon då, master Davy, inte ser någon annan än mrs Gummidge där, tar hon kanske mod till sig och smyger sig darrande in och kommer kanske och lägger sig i sin gamla säng och vilar sitt trötta huvud där det förr var så glatt och livligt.»
Det var mig omöjligt att säga någonting till svar, ehuru jag försökte det.
5. — David Copperfield. II.
