― 69 ―
»En listig och dålig varelse var hon!» sade mrs Joram. »Det fanns aldrig något gott hos henne.»
»Det ska ni inte säga», svarade jag. »Det tänker ni inte.»
»Jo, det gör jag!» utbrast mrs Joram i förbittrad ton.
»Nej, det gör ni inte!» återtog jag.
Mrs Joram knyckte på nacken och försökte vara mycket sträng och tvär, men kunde icke kväva sin naturliga godhjärtenhet och började att gråta. Jag var visserligen ung, men tyckte mycket bättre om henne för detta hennes deltagande och tyckte att den klädde henne mycket väl i hennes egenskap av dygdig maka och mor.
»Vad ska hon ta sig till?» snyftade Minni. »Vart ska hon ta vägen? Vad ska det väl bli av henne? Ack, hur kunde hon vara så grym mot sig själv och honom!»
Jag erinrade mig den tid, då Minni själv hade varit en ung och vacker flicka, och det gladde mig att även hon erinrade sig det med så mycken känsla.
»Min lilla Minni», sade mrs Joram, »har inte somnat förrän alldeles nyss. Även i sömnen snyftar hon över Emili. Hela dagen har lilla Minni gråtit över henne och ständigt frågat mig om Emili varit stygg. Vad kan jag väl svara henne, då Emili sista aftonen hon var här tog ett band från sin hals och band det om lilla Minnis och lade sitt huvud på kudden bredvid hennes till dess hon hade somnat? Bandet sitter ännu omkring lilla Minnis hals. Det borde kanske inte göra det, men vad kan jag väl göra? Emili är mycket dålig, men de höllo så mycket av varandra, och barnet vet ingenting!»
Mrs Joram var så bedrövad, att hennes man kom ut för att trösta henne. Jag tog nu avsked av dem och gick hem till Peggotty, om möjligt ännu dystrare än förut.
Denna goda varelse — jag menar Peggotty — hade icke låtit sig förtröttas av sina senaste sorger och sömnlösa nätter, utan var hos sin bror, där hon ämnade stanna till morgonen. En gammal gumma, som under de sista veckorna hade sett om huset medan Peggotty icke haft tid därtill, var den enda som fanns i huset, med un-
