― 70 ―
dantag av mig själv, och som jag icke behövde henne, lät jag henne gå till vila, vilket hon alls icke hade något emot, och satte mig en stund framför brasan i köket för att tänka på allt detta.
Medan detta nu blandade sig med salig Barkis’ dödsbädd och följde ut med ebben mot den punkt, som Ham så underligt hade betraktat på morgonen, väcktes jag ur mina drömmerier av en knackning på dörren. Det fanns en klapp på dörren, men det var icke denna som hade frambragt ljudet. Slaget kom från en människohand och hördes långt nere på dörren, som om det givits av ett barn.
Detta kom mig att rusa upp lika häftigt som om det hade varit en knackning av en förnäm herres betjänt. Jag öppnade dörren och såg i början till min förvåning icke någonting annat än ett stort paraply, som tycktes gå av sig själv, men strax därefter upptäckte jag under det — miss Mowcher.
Jag hade kanske icke varit benägen att taga emot den lilla varelsen så särdeles vänligt, om hon, i det jag tog bort paraplyet — vilket det, trots alla hennes ansträngningar, icke hade lyckats henne att fälla ned — hade visat mig detta »flaxiga» uttryck, som hade gjort ett så livligt intryck på mig vid vårt första och sista möte. Men då hon vände sitt ansikte emot mig, var det så allvarligt, och då jag hade befriat henne från paraplyet (som skulle ha varit obekvämt för själve den irländske jätten), vred hon sina små händer på ett så sorgset sätt, att jag rent av kände mig dragen till henne.
»Miss Mowcher», sade jag, sedan jag kastat en blick upp och ned för den tomma gatan, utan att egentligen veta vad det var jag väntade att få se, »hur kommer ni hit? Vad står på?»
Med sin lilla högra armstump vinkade hon åt mig att jag skulle fälla ned paraplyet åt henne och därefter skyndade hon förbi mig in i köket. Då jag hade stängt dörren och kom in efteråt med paraplyet i handen, fann jag henne sittande på kanten av spiselgallret — det var en låg järnram med två flata stänger ovanpå att ställa
