― 71 ―
tallrikar på — i skuggan från kitteln, gungande fram och tillbaka och gnidande sina händer mot knäna som en människa som lider.
Helt orolig över att vara den ende mottagaren av detta sena besök och den ende åskådaren av detta betydelsefulla beteende, utbrast jag åter:
»Men säg mig då, miss Mowcher, vad som står på! Är ni sjuk?»
»Min goda unga vän», svarade miss Mowcher, i det hon tryckte sina händer, den ena över den andra, mot sitt hjärta, »jag är sjuk här; jag är mycket sjuk. Att tänka sig, att det skulle komma därhän, då jag möjligen kunde ha vetat det och hindrat det, om jag inte hade varit en tanklös toka!»
Åter gick hennes stora hatt, som alls icke stod i någon proportion till hennes gestalt, fram och tillbaka i det hon gungade med sin lilla kropp, medan en riktig jättehatt gungade i samma takt på den motsatta väggen.
»Det förvånar mig att se er så allvarsam och dyster…» började jag, men hon avbröt mig.
»Ja, så går det alltid!» sade hon. »Det förvånar dem alltid, de där lättsinniga, fullvuxna människorna, att se en naturlig känsla hos en sådan liten varelse som jag! De göra en leksak av mig, använda mig till sitt nöje, kasta bort mig då de äro trötta vid mig och undra över att jag har mera känsla än en käpphäst eller en tennsoldat. Ja, ja, så går det! Det är den gamla visan!»
»Det är kanske fallet med andra», svarade jag, »men jag kan försäkra er, att det inte är fallet med mig. Jag borde kanske alls inte förvåna mig över att se er sådan som ni nu är, då jag känner er så litet.»
Jag sade utan vidare omständigheter rent ut vad jag tänkte.
»Vad kan jag väl göra?» svarade den lilla varelsen, i det hon reste sig upp och sträckte ut armarna för att visa sin person. »Se här! Vad jag är, var min far, är min syster och är min bror. Jag har i många år arbetat för syster och bror — hårt, mr Copperfield — hela dagen i ända. Jag måste leva. Jag gör inte någon skada. Om
