Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 73 ―

en gång förr i dag, men den goda kvinnan var inte hemma.»

»Känner ni henne?» frågade jag.

»Jag känner litet om henne från Omer och Jorams», svarade hon: »Jag var där klockan sju i morse. Kommer ni ihåg vad Steerforth sade till mig om den stackars flickan den gången då jag sist såg er båda på värdshuset?»

Den stora hatten på miss Mowchers huvud och den ännu större hatten på väggen började åter att vagga fram och tillbaka, då hon gjorde denna fråga.

Jag kom mycket väl ihåg det hon syftade på, emedan det mången gång hade runnit mig i sinnet denna dag, och jag sade henne det.

»Måtte allt det ondas fader fördärva honom», sade den lilla kvinnan, i det hon höll upp sitt pekfinger mellan mig och sina gnistrande ögon, »och måtte han tio gånger värre straffa den nedrige drängen! Men jag trodde att det var ni som hyste ett barnsligt tycke för henne.»

»Jag?» upprepade jag.

»Barn, barn!» utbrast miss Mowcher och vred otåligt sina händer, i det hon gungade fram och tillbaka på spiselgallret, »varför i den blinda olyckans namn berömde ni då henne så mycket och rodnade och såg så förvirrad ut?»

Jag kunde icke dölja för mig själv att jag hade gjort allt detta, men av ett helt annat skäl än det hon misstänkte.

»Vad visste väl jag?» sade miss Mowcher, i det hon åter tog upp sin näsduk och stampade i golvet för varje gång hon med korta mellanrum höll den för ögonen med båda händerna på en gång. »Jag såg nog, att han strök er om munnen och lurade er och att ni var ett mycket mjukt vax i hans händer. Jag hade inte varit ur rummet en minut förrän hans dräng sade mig, att ’unga oskulden’ (så kallade han er, och ni kan gärna kalla honom ’gamla boven’ så länge ni lever) hade förälskat sig i henne och att hon hade blivit kollrig i huvudet och