Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 74 ―

även tyckte om honom, men att hans herre hade beslutit att inte någon olycka skulle komma att följa därav — mera för er än för hennes skull — och att detta var ert ärende här. Hur kunde jag väl annat än tro honom? Jag såg att det behagade er att Steerforth berömde henne. Ni tillstod att ni var en gammal beundrare av henne, och ni blev på en gång både varm och kall och röd och vit, då jag talade med er om henne. Hur kunde jag tro — trodde jag annat, än att ni var en ung, liderlig sälle i allt utom praktiken och hade råkat i händerna på en som hade praktik nog och kunde styra er (eftersom han nu en gång hade fått den nycken) till ert eget bästa? Ack, jag arma stackare! De voro rädda för att jag skulle komma underfund med sanningen», utbrast miss Mowcher, som nu steg upp från spiselgallret och började trava fram och tillbaka i köket, sträckande sina båda armstumpar i vädret, »därför att jag är en skarpsynt liten varelse — det måste jag vara för att kunna slå mig fram — och de narrade mig, och jag gav den stackars olyckliga flickan ett brev, vilket jag fullt och fast tror var början till att hon kom att tala med Littimer, som med flit lämnades kvar!»

Jag stod häpen över all den trolöshet som avslöjades för mig, och jag såg på miss Mowcher, där hon vandrade fram och tillbaka på golvet, till dess hon blev nästan andlös. Nu satte hon sig åter på spiselgallret, torkade sitt ansikte med näsduken och skakade länge på huvudet, utan att på annat sätt röra sig och utan att avbryta tystnaden.

»Mina resor kring land och rike», tillade hon slutligen, »förde mig i förrgår till Norwich, mr Copperfield. Det jag händelsevis upptäckte där rörande det hemlighetsfulla sätt, varpå de kommo och gingo utan er — vilket föreföll mig besynnerligt — ledde till misstanken att inte allt stod rätt till. Jag for med Londondiligensen i går afton, då den kom genom Norwich, och var här i dag på morgonen. Men, tyvärr, tyvärr, för sent!»

Stackars lilla Mowcher hade blivit så frusen av all gråt och klagan, att hon gick omkring på andra sidan av