― 75 ―
spiselgallret, stack sina stackars små våta fötter in i askan för att värma dem och satt och såg på elden. Jag satt på en stol på andra sidan av spiseln, försjunken i sorgliga betraktelser och såg likaledes på elden och stundom på henne.
»Jag måste gå», sade hon slutligen och steg upp. »Det är sent. Ni misstror mig väl inte?»
I det jag mötte hennes skarpa blick, vilken, då hon gjorde mig denna fråga, var skarpare än jag någonsin hade sett den, kunde jag icke besvara denna korta vädjan med ett fullt frimodigt nej.
»Nåja», sade hon, i det hon tog min hand, som jag hade räckt fram för att hjälpa henne över spiselgallret och såg mig rakt i ansiktet, »ni vet själv, att ni inte skulle ha misstänkt mig, om jag hade varit ett fullvuxet fruntimmer!»
Jag kände att det låg så mycken sanning i dessa ord, att jag nästan blygdes över mig själv.
»Ni är en ung man», sade hon och nickade. »Tag emot ett råd, även ett av en tre fots nolla. Sök aldrig att sätta kroppsliga brister i samband med själslyten, så framt ni inte har goda skäl därtill.»
Hon hade nu kommit ned från spiselgallret och jag hade kommit ifrån min misstanke. Jag sade henne, att jag trodde att hon hade givit mig en sanningsenlig skildring av sig själv och att vi båda hade varit olyckliga redskap i listiga händer. Hon tackade mig och sade, att jag var en hygglig gosse.
»Kom ihåg en sak!» utbrast hon, i det hon vände om på vägen till dörren och med upplyft pekfinger såg slugt på mig. »Av vad jag hört — mina öron äro alltid öppna, ty jag har inte råd att spara på de förmögenheter jag äger — har jag en viss anledning att tro, att de rest ur landet. Men om de någonsin komma tillbaka medan jag är i livet, ska jag, som vandrar så här omkring, alltid förr än någon annan vara i stånd att få veta det. Vad jag får veta ska ni också få veta. Om jag någonsin kan göra något för att tjäna den stackars vilseledda flickan, ska jag med himlens bistånd redligt göra det! Och för
