Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 77 ―

han drar ut på en resa, som kommer att räcka till hans levnads ända, lita på det, sir, såframt han inte får rätt på det han söker efter. Ni ska ju alltid bli hans vän, master Davy?»

»Ja, det kan ni lita på», sade jag och gav Ham ett ärligt handslag.

»Tack, sir, det är vackert av er. Men ännu ett ord. Jag har fullt upp med arbete, som ni vet, master Davy, och har nu ingenting att använda min förtjänst på. Jag behöver hädanefter inte pengar till annat än att uppehålla livet med. Om ni kan använda dem till hans bästa, så ska jag arbeta med större håg. I alla händelser», tillade han och talade mycket milt och lugnt, »får ni inte tro annat än att jag alltid ska arbeta som en karl och göra mitt bästa.»

Jag svarade, att jag var fullt övertygad därom och antydde, att jag hoppades att den tid skulle komma, då han skulle upphöra att föra det ensamma liv, som det nu var så naturligt att han hade i sinnet.

»Nej, sir», sade han och skakade på huvudet, »allt det där är nu förbi för mig. Ingen kan nånsin fylla den plats, som är tom. Men ni är ju god och kommer ihåg det där om pengarna, eftersom det alltid kommer att finnas någonting avlagt åt honom.»

Jag lovade honom att göra det, men erinrade honom nu om att mr Peggotty hade en viss, om än icke stor inkomst av det som hans avlidne svåger hade testamenterat honom. Därefter togo vi avsked av varandra. Jag kan icke, icke ens nu, lämna honom, utan att med en smärtsam känsla minnas hans blygsamma själsstyrka och hans stora sorg.

Vad mrs Gummidge angår, så skulle det vara en ganska svår uppgift att söka beskriva hur hon sprang nedåt gatan vid sidan av diligensen, utan att se annat än mr Peggotty uppe på den genom de tårar hon sökte att kväva, och stötte emot de personer, som kommo från det motsatta hållet. Jag gör därför bäst uti att låta henne bliva sittande i en bagares port, alldeles andlös,