Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 78 ―

med hatten tillplattad och sedan hon tappat en sko, som låg på gatan ett långt stycke ifrån henne.

Då vi hade kommit till målet för vår resa, var vårt första bestyr att uppsöka en bostad åt Peggotty, där hennes bror tillika kunde få natthärbärge, och vi voro även nog lyckliga att finna en snygg och billig bostad ovanpå en hökarbod, endast på två gators avstånd från mig. Då vi hade hyrt denna lägenhet, köpte jag litet kall mat på en matservering och tog mina reskamrater hem med mig på te, ett förfarande som — jag beklagar att jag måste tillstå det — icke vann mrs Crupps bifall. Till förklaring av nämnda dams stämning bör jag emellertid tillägga, att hon tog mycket illa upp, att Peggotty icke hade varit där i tio minuter förrän hon fäste upp sin svarta klänning och började att damma min sängkammare. Detta betraktade mrs Crupp såsom en närgångenhet, och närgångenhet, sade hon, var en sak som hon aldrig tillät.

På vägen till London hade mr Peggotty meddelat mig något varpå jag var förberedd, nämligen, att han först ämnade tala med mrs Steerforth. Som jag kände mig förpliktad att vara honom behjälplig härmed och att söka medla dem emellan, skrev jag, för att så mycket som möjligt skona moderns känslor, ännu samma afton till henne. Jag meddelade henne, så milt jag kunde, det sätt varpå den gamle mannen hade blivit förorättad och den andel jag själv hade däri. Jag sade, att han var en man av mycket ringa stånd, men med det ädlaste och mest rättskaffens tänkesätt och att jag vågade hysa det hopp, att hon icke skulle neka att taga emot honom uti hans djupa sorg. Jag nämnde klockan två på eftermiddagen såsom tiden för vår ankomst och avsände själv brevet med första diligens, som avgick på morgonen.

På den utsatta tiden stodo vi vid porten — porten till det hus, där jag för några få dagar sedan hade känt mig så glad och lycklig, där mitt ungdomliga förtroende och mitt varma hjärta så fritt hade strömmat över, men som för framtiden var stängt för mig och nu endast var en öken, en ruin.