Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 80 ―

»Jag kommer hit, min fru, för att få veta om han tänker hålla ord.»

»Nej», svarade hon.

»Varför inte?» frågade mr Peggotty.

»Det är omöjligt. Han skulle förnedra sig. Ni kan inte undgå att inse, att hon står långt under honom.»

»Så höj upp henne», sade mr Peggotty.

»Hon är utan uppfostran och okunnig.»

»Kanske att hon är det och kanske också inte», sade mr Peggotty. »Jag tror inte att hon är det, men jag kan inte döma i sådana saker. Lär henne bättre!»

»Eftersom ni tvingar mig att tala tydligare, vilket jag gör mycket ogärna, så skulle endast hennes simpla släktförhållanden göra en sådan sak omöjlig, om också ingenting annat gjorde det.»

»Hör nu vad jag har att säga, min fru», genmälde han långsamt och lugnt. »Ni vet vad det är att älska sitt barn. Detsamma gör jag. Om hon än hundra gånger vore mitt barn, skulle jag inte kunna älska henne högre. Ni vet inte vad det vill säga att mista sitt barn. Det gör jag. Alla världens skatter skulle jag gärna vilja skänka bort (om jag hade dem) för att köpa henne tillbaka. Men om ni räddar henne från den här skammen, så ska hon aldrig behöva skämmas för vår skull. Ingen av oss, bland vilka hon vuxit upp, ingen av oss, som levat tillsammans med henne och för vilka hon varit allt under dessa sista år, ska någonsin mera återse hennes söta ansikte. Vi skola nöja oss med att lämna henne i fred; vi skola nöja oss med att tänka på henne, som om hon vore långt borta ifrån oss, under en annan sol och himmel; vi skola nöja oss med att veta henne vara hos sin man — hos sina små barn kanhända — och bida den tid, då vi alla skola bli lika inför vår Herre!»

Den oslipade vältalighet, varmed han talade, var icke alldeles utan sin verkan. Hon bibehöll ännu alltjämt sitt stolta sätt, men det låg likväl en anstrykning av mildhet i hennes röst, då hon sade:

»Jag försvarar ingenting. Jag gör inte några motanklagelser, men till min ledsnad måste jag upprepa, att