― 79 ―
Ingen Littimer visade sig. Det behagligare ansikte, som hade avlöst hans under mitt förra besök, öppnade porten åt oss och förde oss in i salongen. Mrs Steerforth satt där, och då vi trädde in, gled Rosa Dartle fram från en annan del av rummet och ställde sig bakom hennes stol.
Jag såg genast på hans mors ansikte, att hon av honom själv hade fått underrättelse om vad han hade gjort. Det var mycket blekt och bar spår av en djupare rörelse än den mitt brev allena, försvagat av de tvivel, hennes kärlek skulle ha ställt emot det, sannolikt kunnat framkalla. Jag tyckte att hon liknade honom mera än jag någonsin förr hade tyckt, och jag kände mera än såg, att denna likhet icke undgick min följeslagare.
Hon satt styv och rak i sin länstol med en ståtlig, orörlig och passionsfri min, som ingenting tycktes kunna rubba. Hon såg mycket fast på mr Peggotty, då han stod framför henne, och han såg lika fast på henne. Rosa Dartles skarpa blick omfattade oss alla. Under några ögonblick yttrades icke ett ord.
Hon gav mr Peggotty ett tecken att sitta ned, men han svarade med dämpad röst:
»Det skulle inte falla sig naturligt för mig, min fru, att sitta ned i det här huset. Jag står hellre.»
Dessa ord följdes av ännu en tystnad, vilken hon bröt med dessa ord:
»Jag känner och beklagar bittert det som fört er hit. Vad önskar ni av mig? Vad vill ni att jag skall göra?»
Han stoppade sin hatt under armen, trevade i sin bröstficka efter Emilis brev, tog fram det, vecklade upp det och gav det åt henne.
»Var god och läs det här, min fru», sade han. »Det är min systerdotter som skriver.»
Hon läste det med samma högtidliga, passionsfria sätt, utan att innehållet, så vitt jag kunde se, på minsta sätt rörde henne, och lämnade det därefter tillbaka åt honom.
»Så framt han inte för mig tillbaka som sin hustru», sade mr Peggotty och pekade med fingret på dessa ord.
