― 82 ―
»Inte ett ord, Rosa, säger jag! Om han kan sätta sitt allt på spel för en småsak, så kan jag sätta mitt allt på spel för ett större syfte. Må han gå vart han vill med de medel min kärlek har skaffat honom. Tror han sig kanske kunna kuva mig genom en lång frånvaro? Han känner sin mor bra litet, ifall han tror någonting sådant. Må han avstå från sin nyck, och han är åter välkommen. Avstår han inte ifrån den, ska han aldrig komma mig nära, varken levande eller död, så länge jag förmår lyfta min hand för att göra ett tecken däremot, så framt han inte, sedan han för alltid gjort sig av med henne, kommer ödmjukt till mig och ber mig om förlåtelse. Detta är min rättighet. Detta är det sätt varpå jag vill ha den erkänd. Detta är den skilsmässa, som är oss emellan. Och», tillade hon och såg på sin gäst med samma stolta, ofördragsamma blick varmed hon hade börjat, »detta skulle inte vara någon oförrätt mot mig?»
Medan jag såg och hörde modern yttra dessa ord, tyckte jag mig se och höra sonen trotsa dem. Allt vad jag någonsin hade sett hos honom av en oböjlig, egensinnig anda såg jag nu hos henne. All den insikt, jag nu hade i hans missledda energi, blev även en insikt i hennes karaktär, och jag såg att bådas karaktär i sina starkaste drivfjädrar var en och samma.
Hon yttrade nu högt till mig, i det hon antog sin förra lugna och kalla hållning, att det var överflödigt att höra eller säga mera, och att hon därför önskade ett slut på besöket, men då hon i detsamma reste sig upp med en värdig min för att lämna rummet, förklarade mr Peggotty, att detta icke behövdes.
»Frukta inte för att jag ska falla er besvärlig; jag har ingenting mera att säga», yttrade han och gick mot dörren. »Jag kom inte hit med något hopp och tar inte något hopp med mig härifrån. Jag har gjort vad jag ansåg mig böra göra, men jag har aldrig väntat mig något gott av att jag gick hit. Detta har varit ett alltför olyckligt hus för mig och de mina för att jag vid mina sinnens fulla bruk skulle kunna vänta mig något sådant.»
