― 83 ―
Med dessa ord gingo vi ut, lämnande henne stående vid sin länstol, en bild av en ädel gestalt och ett vackert ansikte.
För att komma ut måste vi gå igenom en stenlagd förstuga med sidor och tak av glas, varöver en vinranka var ledd. Dess löv och grenar voro nu gröna, och som det var en solljus dag, stodo ett par glasdörrar, som förde ut till trädgården, öppna, och då vi voro nära intill dem, trädde Rosa Dartle in genom dem med ljudlösa steg och tilltalade mig på följande sätt:
»Nu har ni gjort det riktigt bra, då ni fört den här karlen med er hit!»
Ett så koncentrerat uttryck av raseri och förakt, som det, vilket förmörkade hennes ansikte och ljungade ut ur hennes kolsvarta ögon, hade jag icke trott kunna sammanfattas ens i detta ansikte. Ärret efter hammaren var som alltid, då hon befann sig i upphetsad sinnesstämning, skarpt markerat. Då den pulsation, som jag förut hade sett, nu uppstod däri, i det jag fäste min blick på henne, lyfte hon rentav upp handen och gav det ett slag.
»Det där är en karl att beskydda och föra hit, inte sant?» sade hon. »Ni är min själ en riktig karl, ni!»
»Miss Dartle», svarade jag, »ni måtte väl inte vara nog orättvis att anklaga mig!»
»Varför åstadkommer ni split mellan dessa båda galna varelser?» genmälde hon. »Vet ni inte att båda äro galna av egensinne och stolthet?»
»Är det väl min skuld?» frågade jag.
»Om det är er skuld!» upprepade hon. »Varför förde ni den här karlen hit?»
»Han är en svårt förorättad man, miss Dartle», svarade jag. »Ni vet det kanske inte.»
»Jag vet», sade hon, med handen tryckt mot sin barm, liksom för att hindra den storm, som rasade där, att bryta ut, »att James Steerforth har ett falskt, fördärvat hjärta och är en förrädare. Men vad har jag väl att göra med den där karlen eller hans eländiga systerdotter?»
»Miss Dartle», svarade jag, »ni lägger sten på en börda som redan är tillräckligt tung. Innan jag går här-
