― 85 ―
ämnade sig, men han svarade endast: »Jag tänker gå och söka upp min systerdotter.»
Vi återvände till den lilla bostaden ovanpå hökarboden, och där fick jag tillfälle att för Peggotty upprepa vad han hade sagt till mig. Hon berättade i sin tur för mig, att han på morgonen hade sagt detsamma till henne. Hon visste icke mera än jag vart han ämnade sig, men trodde likväl att han inom sig hade uttänkt någon plan.
Jag ville under sådana förhållanden icke lämna honom, och vi åto alla tre middag på en biffstekspastej, som var en av de läckerheter, för vilkas tillagande Peggotty var ryktbar och som vid detta tillfälle, efter vad jag ganska väl erinrar mig, var kryddad med en blandad smak av te, kaffe, smör, skinka, ost, färskt bröd, torrved, ljus och champinjonsås, som oupphörligt steg upp från boden. Efter måltiden sutto vi vid pass en timmes tid vid fönstret utan att yttra många ord, och därefter reste sig mr Peggotty upp, hämtade sin vaxdukspåse och sin tjocka käpp och lade dem på bordet.
Av sin systers förråd av kontanter mottog han en liten summa i avdrag på sin arvslott, jämnt och nätt så mycket att det kunde räcka en månad, efter vad jag kunde tycka. Han lovade att lämna mig underrättelse, ifall någonting skulle hända honom, och därpå slängde han sin påse över axeln, fattade sin hatt och käpp och sade oss båda farväl.
»Måtte allt gott vara med dig, kära gamla syster!» sade han, i det han omfamnade Peggotty — »och med er också, master Davy!» tillade han och skakade hand med mig. »Jag går för att söka henne fjärran och när. Om hon skulle komma hem medan jag är borta — men tyvärr, det är inte troligt att så sker! — eller om jag skulle föra henne tillbaka, så är det min mening, att hon och jag skola leva och dö, där ingen förebråelse kan nå henne. Om någon olycka skulle hända mig, så kom ihåg, att de sista ord, jag lämnade efter mig åt henne, voro: ’Min oförändrade kärlek är hos mitt älskade barn, och jag förlåter henne!’»
