― 84 ―
ifrån, vill jag endast säga, att ni gör honom i högsta grad orätt.»
»Jag göra honom orätt!» genmälde hon. »De äro ett uselt, gement följe, och jag skulle med glädje se henne slita spö!»
Mr Peggotty fortsatte sin gång utan att yttra ett ord och gick ut genom dörren.
»Ni borde blygas, miss Dartle!» sade jag förtrytsamt. »Hur kan ni vilja trampa hans oförtjänta sorg under fötterna?»
»Jag skulle vilja trampa på dem allesammans», svarade hon. »Jag skulle vilja se hans hus nedrivet; jag skulle vilja se henne brännmärkt i ansiktet, klädd i trasor och utkastad på gatan för att dö av hunger. Om jag finge fälla dom över henne, skulle jag laga att det ginge så — ja, jag skulle göra det med mina egna händer. Jag avskyr henne. Om jag någonsin kunde komma i tillfälle att visa henne hela gemenheten i hennes beteende, skulle jag gå vart som helst för att få göra det. Om jag kunde förfölja henne ända till graven, skulle jag göra det. Om det funnes något ord av tröst, som kunde bli henne en lindring i hennes dödsminut, och jag ensam kände det, skulle jag inte låta det gå över mina läppar, om det än gällde mitt liv.»
Blotta häftigheten i hennes uttryck kan icke, det inser jag, giva annat än ett svagt begrepp om den lidelse, som behärskade henne och uttryckte sig i hela hennes gestalt, ehurnu hennes röst, i stället för att höja sig, var mera dämpad än vanligt. Ingen skildring, som jag vore i stånd att giva, skulle kunna motsvara mitt minne av henne eller det sätt varpå hon helt och hållet överlämnade sig åt sin vrede. Jag har skådat passionen i många gestalter, men jag har aldrig sett den i en sådan som denna.
Då jag hann upp mr Peggotty, gick han långsamt och tankfullt utför backen, och då jag kom fram till hans sida, sade han, att han, sedan han nu hade uträttat vad han ämnat göra i London, ännu denna afton ämnade begiva sig av på sin färd. Jag frågade honom, vart han
