Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

SJÄTTE KAPITLET.
Lycksalig.

Under hela denna tid hade jag fortfarit att älska Dora högre än någonsin. Tanken på henne var min tillflykt i sorg och bedrövelse och ersatte mig även i viss mån förlusten av min vän. Ju mera jag beklagade mig själv och andra, desto mera sökte jag tröst i Doras bild. Ju mera svek och bekymmer som hopade sig, desto klarare och renare lyste Doras stjärna högt över världen. Jag tror icke att jag hade någon bestämd föreställning om varifrån Dora kom eller till vilken grad hon var besläktad med en högre klass av varelser, men jag är fullt övertygad att jag med harm och förakt skulle ha bortvisat föreställningen om att hon var helt rätt och slätt en mänsklig varelse, i likhet med varje annan ung dam.

Jag var, om jag så får uttrycka mig, alldeles genomträngd av Dora. Jag var icke allenast över öronen förälskad i henne, utan totalt genomdränkt av henne. Man kunde metaforiskt talat ha vridit ur mig kärlek tillräckligt för att dränka vilken som helst, och det skulle ändå ha varit nog kvar inom mig och omkring mig för att genomtränga hela min varelse.

Det första jag för min egen räkning gjorde, då jag kom tillbaka, var att taga en aftonpromenad till Norwood och i likhet med ämnet för en vördnadsvärd gåta i min ungdom »gå runt och runt omkring huset, utan att någonsin komma dit», alltjämt tänkande på Dora. Jag tror, att lösningen på denna obegripliga gåta var månen, men det kan vara just detsamma vad den var; jag, Doras månadsrasande slav, vandrade runt och runt omkring huset och trädgården i två timmar, än seende ge-