― 90 ―
som löste tillståndsbevis för ingående av äktenskap, och jag gav därför Peggotty en vink om att hon skulle få se att mr Spenlow till stor del hade hämtat sig från skakningen i anledning av mr Barkis hädanfärd, och han trädde också verkligen in lik en brudgum.
Men varken Peggotty eller jag hade ögon för honom, då vi i hans sällskap fingo se mr Murdstone. Han var högst obetydligt förändrad. Hans hår såg lika tjockt ut och var bestämt lika svart som det alltid hade varit, och hans blick var lika litet att lita på som i forna dagar.
»Ah, se Copperfield!» sade mr Spenlow. »Om jag inte misstager mig, så känner ni den här herrn?»
Jag bugade mig kallt för herrn, och Peggotty besvarade knappast hans hälsning. Han var till en början litet förlägen över att träffa oss tillsammans, men blev snart ense med sig själv om vad han borde göra och gick fram emot mig.
»Jag hoppas att det går er väl?» sade han.
»Det torde väl vara er tämligen likgiltigt», svarade jag. »Men om ni önskar veta det, så är det verkligen så.»
Vi sågo på varandra och därefter vände han sig till Peggotty.
»Och ni?» sade han. »Det gör mig ont att se, att ni förlorat er man.»
»Det är inte den första förlust jag upplevat, mr Murdstone», svarade Peggotty, skälvande från huvud till fot. »Det gläder mig emellertid att kunna hoppas, att det inte är någon som är skuld därtill, ingen som bär ansvaret därför.»
»Ja», sade han, »det är verkligen en tröstande tanke. Ni har således gjort er plikt?»
»Jag har inte plågat livet ur någon», sade Peggotty. »Gud vare lovad för det! Nej, mr Murdstone, jag har inte pinat och skrämt en söt varelse förtidigt ned i graven.»
Han såg ett ögonblick dystert — ångerfullt, föreföll det mig — på henne och sade därefter, i det han vände sig mot mig, men såg på mina fötter i stället för på mitt ansikte:
