― 89 ―
trädgårdsmästare i hjärtats blomstergårdar. Domstolen var för mig ingenting annat än en känslolös drönare och advokatbänken hade icke mera ömhet och poesi uti sig, än en vanlig träbänk.
Sedan jag med icke ringa stolthet hade tagit Peggottys affärer om hand, lät jag lagfara testamentet, erlade bevillningen på vederbörlig ort, tog henne med mig till banken och fick snart allt på klara fötter. Till omväxling i dessa juridiska bestyr gingo vi till Fleet Street och besågo några transpirerande vaxfigurer, vilka, efter vad jag hoppas, ha smultit upp för ett tjog år sedan; besökte miss Linwoods utställning, vilken jag erinrar mig såsom ett mausoleum av broderier, särdeles lämplig att framkalla självbetraktelse och hjärtats förkrosselse; togo Londons Tower i betraktande och gingo upp i St. Paulskyrkans kupol. Alla dessa under beredde Peggotty så mycket nöje, som hon möjligen under för handen varande omständigheter kunde erfara, likväl, efter vad jag tror, med undantag av St. Paulskyrkan, vilken på grund av hennes långvariga tillgivenhet för sin syask blev en medtävlare åt tavlan på asklocket och enligt hennes uppfattning i vissa avseenden överträffades av nämnda konstverk.
Då Peggottys affär, vilken var vad vi i Commons plägade kalla »en vanlig formsak» (och mycket lätta och inbringande voro dessa vanliga formsaker), hade blivit ordnad, tog jag henne en förmiddag med mig på kontoret, där hon skulle betala sin räkning. Mr Spenlow hade gått ut, sade gamle Tiffey, för att låta en herre svära i anledning av ett tillståndsbevis för ingående av äktenskap, men som jag visste att han snart skulle komma tillbaka, eftersom vårt kontor låg strax invid de ecklesiastika domarnas ämbetsrum, bad jag Peggotty vänta.
Vi i Commons hade i fråga om testamentssaker en viss likhet med begravningsentreprenörer, så till vida som vi nämligen i allmänhet togo på oss en mer eller mindre högtidlig min, då vi hade att göra med sorgklädda klienter. På grund av en liknande finkänslighet visade vi oss ständigt muntra och upprymda mot dem
