Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 93 ―

verk — och räckte därefter med en vänlig nick räkningen tillbaka åt Tiffey.

»Ja», sade han, »den är riktig, fullkomligt riktig. Det skulle ha varit mig en särdeles stor glädje, Copperfield, att kunna ha inskränkt dessa omkostnader till blott och bart vad jag verkligen lagt ut, men det är ett med mitt yrke förenat obehag, att jag inte kan följa mina egna önskningar. Jag har en kompanjon — mr Jorkins.»

Som han yttrade detta med en mild melankoli, som tycktes antyda att han helst icke skulle velat taga någonting alls, uttryckte jag min tacksamhet på Peggottys vägnar och betalte Tiffey i banksedlar. Peggotty gick därefter tillbaka till sin bostad, och mr Spenlow och jag begåvo oss till rätten, där vi hade att handlägga en ansökan om äktenskapsskillnad, stödjande sig på en sinnrik liten lag, som dock nu är upphävd, men i kraft av vilken jag sett åtskilliga äktenskap bliva upplösta. Målet var av följande beskaffenhet: mannen, som hette Thomas Benjamin, hade löst tillståndsbevis för ingående av gifte endast och allenast under namn av Thomas och utelämnat Benjamin för den händelse att han icke skulle komma att finna sig så belåten som han hoppades. Som han nu icke hade funnit sig så belåten som han hoppats, lät han efter ett eller ett par års äktenskap medelst ombud förklara, att han hette Thomas Benjamin och således alls icke kunde anses som gift, vilket ävenledes till hans stora belåtenhet stadfästes av domstolen.

Jag måste bekänna, att jag hyste mina tvivelsmål om det rättvisa häruti, ett tvivel vilket icke ens den där busheln vete, som jämnar alla kantigheter, kunde skrämma på flykten. Men mr Spenlow diskuterade saken med mig, i det han sade, att om man betraktade världen, skulle man finna både gott och ont i den, och om man betraktade den kanoniska rätten, skulle man även finna både gott och ont i denna. Alltsammans var delar av ett system. Nåväl — vad ville man då göra?

Jag hade icke dristighet nog att fästa Doras fars uppmärksamhet på att vi möjligen kunde förbättra världen något litet, om vi ville stiga tidigt upp på morgonen